oops, i did it again?!

Jag har enda sedan barnsben varit mig lik. Ok, möjligen något sötare var jag väl där fram till fem års ålder då jag låg inne med lockar likt Magnus Ugglas, fast en blond variant. Men vart jag ville komma var att jag alltid har gjort mig själv (och människor i min omgivning) till åtlöje, utan att egentligen vara medveten om det. Det händer fortfarande och allt för ofta, men mamma kom till att påminna mig om en av de första incidenterna tidigare idag. Det var en vårdag på en av Manhattans alla gator och jag hade precis fyllt fyra och fått en ny dockvagn som jag förnämt strosade kring med. Jag hade tagit lärdom av min mamma som menade att om man körde in i folk "lite sådär försiktigt" så flyttade dem på sig, men ni kan ju tänka er begreppet försiktig i en fyraårings öron när man håller något man gärna vill visa för varenda levande själ som passerar - det gick inte att missa mig nä. Men när man inte når folk längre än knäna är det svårt att göra sig sedd och kan man inte göra sig sedd, då får man helt enkelt göra sig hörd. Jag kan tänka mig att jag klämde i från tårna. Problemet var bara att ur denna söta lilla fyraåring, kom denna ( inte fullt så söta ) text.....

OBS: Det var enbart refrängen jag kunde.